Dock har jag inte haft tiden eller orken att få utlopp för min kreativitet på samma sätt längre, sedan jag fick barn. Nu får ni inte tro att jag beskyller mitt barn för någonting, absolut inte! Connor har, om inte annat, eldat på min kreativitet! Att se saker genom ett barns ögon är förtrollande. Det fantasifulla tänkandet, förmågan att se allting som en sagovärld. Magi.

Men tiden finns inte. Och tröttheten är stor, som den ofta är när man är småbarnsförälder. Innan Connor producerade jag en hel del. Jag skrev, ritade, fotade, photoshoppade, skapade, pärlade - allt möjligt! Men framförallt skrev. I timtals.

Nu när detta inte längre går så lider jag ibland av något som jag brukar kalla för undertryckt kreativitet. Jag är lite lätt understimulerad av och till, helt enkelt. Men glöden finns kvar. Fantasierna, idéerna, viljan.

Vad leder denna understimulans till då? Den leder ibland till frustration, kli i fingrarna, långa djupa dagdrömmar...

Jag försöker vända det hela till något positivt, men det är inte alltid så lätt. Jag försöker hitta vägar att få utlopp för min kreativitet på andra sätt. Jag berättar sagor för Connor. Sjunger för honom. Går djupa skogspromenader, och försöker göra honom delaktig i min passion. Inspirera honom, så som han inspirerar mig. Ge och ta.

Ju äldre Connor blir, ju mer han förstår, desto lättare blir det, förstås. Sakta men säkert släpper frustrationen. Man måste bara lära sig att finna nya vägar.

Jag är kär i vår soffa. Jag fann den på en lokal loppis, och det var kärlek vid första ögonkastet. Dock var den reserverad åt någon annan. Besvikelsen var enorm. Den var ju bara så vacker!!

Vid den tidpunkten så hade vi en brunflammig soffa, plysch-aktigt tyg.

I början hatade jag vår bruna soffa, men begränsad ekonomi gjorde att vi blev tvungna att dras med den. Med tiden började jag dock att gilla den mer och mer. Den var skön att sova i. Hundhår fastnade inte i den, och den var perfekt att stå på knä i och stånka över när man var gravid, och precis påväg in till förlossningen. Allt detta trots att den såg ut som att den varit med i en brand.

Vi inredde så vårt hem i bruna toner, och trivdes bra. Soffan passade väl in, och blev genast inte lika ful! Men så fann jag ju den där röda soffan, som dessutom var billig!

Soffans mönster så. Vacker. Mönstrade soffor var populära under -60/-70-talet. Idag är det främst enfärgade (läs tråkiga) soffor som är inne. Helvita eller helsvarta.

I alla fall, soffan var ju som sagt redan reserverad. Dock stod det ett datum på reservationen som varit för länge sedan! Jag frågade då en butiksansvarig, och tydligen skulle någon kommit och hämtat soffan, men inte gjort det, och lappen hade bara fått sitta kvar. Så jag fick köpa den om jag ville. Lycka!!

Den passar fantastiskt in hemma hos oss!!

Aaahh, I'm home.

Vi har mycket som ska göras nu under vår och sommar. Vi ska... renovera köket, göra om helt i sovrummet, måla färdigt hallen, skaffa eller bygga en lekstuga till barnet, skaffa en studsmatta (yay!), göra i ordning i landet och plantera massor med blommor, örter, grönsaker och frukt. Det ska byggas en plattform till poolen, m.m. Åh, vad jag längtar efter att få börja jobba i trädgården igen...

Dessutom hatar jag positiva bloggar. Så det blir nummer ett på min hatlista. Ni vet vilka bloggar jag syftar på. Sånadär äckligt glättiga bloggar i rosa, som enbart skriver om hur underbara deras liv är. Ew.

En annan sak jag hatar är termen "shabby chic". Finns det något mer slitet uttryck!? (Haha, slitet... nu var jag rolig). Allvarligt talat. Detta ord bajsas ut till höger och vänster. Varenda jäkel försöker uppnå det "stilrena" (annat hatord) shabby chic-hemmet. Få lyckas. Det är så vitt och själslöst i de flesta fall att man vill kräkas. Och, för övrigt, varför i hela friden vill man inreda ett hem enligt en viss modenyck!? Hur opersonligt för det bli?? Shabby chic't kan vara snyggt. När det används rätt...

En annan sak som jag fullkomligt avskyr är när föräldrar (jo, idioter ynglar ju av sig också...) har gulliga smeknamn på sina barn, som exempelvis prins eller prinsessa (spyr lite i munnen). Det är fjantigt och oftast riktigt stereotypiskt. Vad sägs om att kalla ditt barn vid sitt namn istället?

Jag kallar visserligen Connor för älskling ibland (och han brukar därför kalla mig detsamma, haha), men att kalla honom min lille prins vore oerhört fjantigt. Usch.

Slutligen tänker jag rikta lite hat mot unga föräldrar som högt och tydligt deklarerar hur STOLTA de är över att vara just unga föräldrar. Wow. Jag förstår att det svider att erkänna att man faktiskt är i en sämre sits än andra (JA, DET ÄR VI), men snälla... vänd det inte till att det på något sätt är beundransvärt att du lyckats ta hand om din avkomma, trots att du är omogen. Det är inte imponerande, det är en förutsättning.

Jag är stolt över att jag är en bra mamma, för det är jag, tamigfan. Men jag är så fan inte stolt över att jag givit mitt barn lite sämre förutsättningar, genom att få honom som tonåring! Snarare tvärtom.

Så. Nu är jag klar.

Nej, vi är inte 80 år gamla, men vi älskar äldre inredning. Detta är vår arbetshörna i vårt hem. En ordentlig skrivbordsyta är väldigt underskattat i moderna hem, enligt mig. Vårt fina skrivbord är från loppis, förstås.

Bilden på hyllan är min pappa som barn. Fotogenlampan på väggen kommer från min pappa, som samlade på fotogenlampor när han var lite yngre. Fråga mig inte varför, men jag är väldigt tacksam för det idag! Den rostiga lådan under hyllan är en gammal brevlåda! Jätterostig och vacker. "Tidningar och Bref" står det på den. Den gröna lampan är en gåva till min sambo från mina föräldrar. Allt annat kommer från loppisar.

Den gamla stilen har blivit lite extra koncentrerad vid arbetshörnan, men äsch, snyggt är det. Vi är lite hemkåta, min sambo och jag.

Det är en liten groda som man öppnar munnen på, för att förvara smycken i! Dock är denna bilden lånad från google, så denna ser inte ut exakt som den jag sett i butik. Den hade andra färger, och ingen krona, men ni fattar!

Från watt och veke, bilden är lånad från wattveke.se. Nice.

Gjuter en exakt replika av min sambos favoritorgan, i gummi. Det finns även glow in the dark, haha. Men jag vill ha den vanliga. Nu. Ge mig!

Från Indiska, Lush, Bio, H&M, eller annat funkar!

Detta spel spelade jag senast när jag var liten, och jag tyckte det var så spännande! Jag är ganska förtjust i sällskapsspel, och tycker det är roligt att sitta och spela med sambon emellanåt, så detta skulle jag definitivt vilja ha...

Storlek: 65 cm. Bild lånad från Sohoma nätbutik: http://sohoma.se?art=104366. Där finns den att köpa. Antecknar ni nu?

Ja, det var väl vad jag kommer på nu. Jag fyller på listan om jag kommer på något mer, jag har ju tid på mig ;)

Connor: Karl-Johan?

K-J: Ja, Connor?

Connor (till mig): Mamma... Johan... heter Karl.

Jag: Ja, det gör han!

Intressant resonemang! Det verkade vara något han tänkt väldigt mycket på.

----

I mina svärföräldrars kök. Min svärmor ropar högt på min svärfar, som är i ett annat rum.

Svärmor: ANDERS!!

Connor: ANDERS!! ANDEERS!!

Connors faster: Haha, ja han undrar väl vem i hela friden denna Anders är!

Connor (till faster): Farfar heter Anders.

Faster blev något förvånad. (Connor är bara två.)